Dikter av Mattias Rosén

Dikter av Mattias Rosén, deltagare på Dearmoreringen 2008

Mörkrets skönhetsgudinna

Mörkrets skönhetsgudinna lutar sig tätt intill mig och viskar ömt i mitt öra:
Släpp taget! Du kan andas nu.
Jag släpper taget. Släpper handfattningen om det jag höll fast mig i.
Och jag faller. Faller och faller, ner i Gudinnans hav.
Det blir svart. Allting dör. Det som förut fanns finns inte mer.
Inget mera återstår nu mer.
Men så mitt i den vidsträckta oceanen. Mitt i oändlighetens tomrum, – skälver mörkret till!
Volonnnnnnglllllonnnnng-tj!
Ljuset har tänds. Mörkret har befruktats. Guden har inträtt världen, tagit sin boning.
Liv uppstår, reser sig, blir till, tar skepnad. Transformerar det som förut inte fanns men som alltid har funnits:
Liv, död, extas, rörelse, förening, i ingentingets evighetslandskap.
Liv och död sammanvävda hand i hand.
Det som är Mysterium.
Inåt och utåt

Plötsligt faller hon på. Gudinnan som klär av mig mitt skal, gör mig tom på nytt.
Tom. Inåt. I vilan med min själ.
Sedan reser han sig. Putsar av dammet från sin rocks axlar, och lågan tänds.
Booom! Nu brinner han klart, Guden som expanderar mig ut i världen.

Mattias Rosén
Oktober 2008